Tankar över livet
Jag kan helt ärligt säga att jag håller på att få panik.
Panik på att jag aldrig är ute och går längre. Det är min lilla "terapi". Jag går alltid till jobbet normalt sätt. Nu kan jag inte det med tanke på Molle. Han får inte gå så långt och jag orkar inte bära han hela vägen. Men att bara sitta inne eller ta bilen överallt är sjukt påfrestande. Jag vill ju inte!! Bara få gå och rensa huvudet.Jag vill bara få vara i min egen bubbla o fundera över allt.
Idag har många tankar kommit upp.Vissa dagar så grubblar jag på allting. Allt jag har gått igenom, bra som dåligt. Just nu är det en tid då alla går och tänder ljus på gravarna. Då går genast tankarna till Pappa. Vet inte direkt varför jag mår så dåligt över det. Jag saknar att kunna ringa till han. Men jag vet att jag skulle troligtvis inte ha gjort det så ofta ändå. Men möjligheten fanns. Jag saknar han inte fysiskt, för han fanns aldrig där. Men därimot så gör det ont i mig när jag tänker på tiden då jag fick reda på att han lämnat oss. Smärtan av att mista någon. Smärtan av att får reda på det. Smärtan man känner när man ska ta sig igenom den värsta tiden. Smärtan av att inte ha någon Pappa. Bara att kunna säga att min pappa bor där, och inte bodde. Det är en smärta ingen människa kan förstå förens man går igenom det. Jag önskar inte ens min värsta fiende de.
Att kärlek kan krossa en totalt det vet alla. Alla har någon gång fått sitt hjärta misshandlat. Den biten har jag slutat grubbla på för länge sen, när det gäller mig iaf. Men därimot har man vänner som går igenom det.Tyvärr. Man vill bara säga att så här ska du göra så slipper du det. Men det funkar inte så. Jag vet inte svaren, jag vet inte knepen. Det finns kanske inga, vad vet jag. Man får bara kämpa. Jag fick höra senast idag att en sa att hon inte va lika stark som mig. Men jag är inte alltid stark i alla situationer. Jag har varit så långt nere i botten så det finns inte ord för det. Men just de har stärkt mig. Just de att jag klarade mig ur det. Det finns dagar då jag bara gråter och inte kan förklara varför, men just då så vet jag vilka som får mig på fötter igen. Jag vet hur jag ska tänka för att vända på steken o se allt från en bättre vinkel. Mitt liv är inte alltid så enkelt. Jag sitter mång många mil ifrån hela min familj & vänner. Jag har fått starta om på ny kula, ihop med den finast pojkvännen och nu våran älskade hund. Dom jag vaknar upp jämte varje dag och känner mig så sjukt nöjd. Men jag är inte stark jämt, vissa dagar vill jag bara bli 3 år igen och inte känna några måsten. Bara få ligga i mammas famn och bli kramad av tills man somnar. Ett liv utan oro för framtiden.
Världens bästa Mormor, snart ses vi igen <3
